Sören Nordin anses av många som den störste travtränaren genom tiderna.

Sören Nordin eller ”Papa” som vi kallade honom är en av de personer som betytt mest för mig.

Mitt första möte med Sören var i USA när jag jobbade som hovslagare på PH Farm I New Jersey som ägdes av Per Henriksen som nu är i Sverige och är en väldigt skicklig tränare.. Sören fick nys om att det fanns svensk hovslagare på farmen så jag blev ganska omgående kontaktad. Anställningsintervjun var lite annorlunda. Han la sin arm om min nacke och höll sin enorma ”labb” framför ansiktet på en nervös 24-årig hovslagare. – Tycker du om tjejer? Bästa som finns svarade jag – Dricker du sprit? – En snaps till maten slinker väl alltid ner. – Det är bra, du kan börja på en gång.

Det var en överväldigande känsla att få vara delaktig i Team Nordin som också bestod av Jan Nordin. Det går inte att sticka under stol att jobbet med Sören har också hjälpt mig i min fortsatta karriär att fått förtroendet att arbeta som hovslagare åt världens erkänt skickligaste tränare, och balanseringskonstnärer.

Jag fick jobba med många fina hästar hos ”papa” några jag minns särskilt var Jean Bi, Lender Hanover, Anders Crown, och världsrekordsstoet Kindava Hush. På farmen skodde jag också för Per Henrikssen och några hästar åt Jimmy Takter.

Första dagen på jobbet blev jag kallad till kontoret för genomgång om hur han ville ha sina hästar skodda. Sören ritade upp på gula papper exakt hur han ville ha sina skoningar. En gång hade Sören sett att jag använde nittång vilket han inte alls gillade. Han var mycket bestämd på den punkten och ritade ingående och exakt hur man använder ett nitjärn.

Nu fick jag lära mig balansering på en millimeternivå, allt mättes och vägdes. Jag hade tidigare arbetat som hovslagare för Stig H Johansson och Tommy Hanné, det var en fantastisk kombination med det jag lärt mig av dem tillsammans med att lära mig av Sörens världsberömda balanseringskonst.

Hälften av hästarna gick med fyra olika skor. Sören visade sig ibland också vara ”mänsklig” och det var ingalunda att han alltid visste direkt vilken balans som var rätt även om det oftast var så. Kommer särskilt ihåg ett tillfälle där jag fick sko samma häst under en hel dag. Det blev sex sju runtom skoningar innan han kände sig helt nöjd med balansen. Det var full fokus. Mitt i allt smög jag ner och tog en kvick lunchmacka medan han körde ett heat för testa balansen. När jag kom tillbaka stod han i smedjan mellan hästen och sulkyn och han höll på att ta av skorna med min nya verktång och undrade strängt var jag hållit hus. Resultatet efter en hel dags skoning, blev fyra olika skor blandat med aluminium och sulor, med svetsade detaljer här och var, skor som inte fanns, och hästen travade därefter givetvis som en klocka. Någon vecka senare blev det en helt ny balans och travade om möjligt ännu bättre. Så här var det hela tiden. Hästarna balanserades efter dagsform och inget lämnade till slumpen. Det var inte bara skoning. Sören använde olika boots som klipptes ned till rätt vikt. Ibland var det av en gummisnodds vikt. Vågen var ett mycket viktigt verktyg för Sören.

Ibland blev det fel om vi testat lite för mycket. Så det var bara att konstruera nya hovar av plast. Det fanns inte helt givna regler och inte det traditionella tänket som jag upplever hos många tränare idag.

Stallet hade gått lite sämre än vanligt under ett par år tidigare. Sören berättade att de hade haft mindre pengar att köpa häst för.  Nu blev han tvingad att välja ut hästar som hade exteriöra defekter, vilka gick att köpa hyfsat billigt. Det som hästarna inte hade löste Sören genom sin balanseringskonst. Jag har förstått i efterhand att den perioden jag fick vara med om var ganska unik.

Ett mycket lärande tillfälle var när Lender Hannover hade slagit upp en hovspricka. Sören var inte på plats och jag tog initiativet att skära upp och nita hovsprickan. La även på PG-skor och avlastade sprickan. Det tog några timmar och var helnöjd och stolt över mitt arbete. Snyggt blev det också. Sören var inte lika imponerad.

Han förklarade att det är helt vansinnigt att skära i hoven i onödan. PG-skor var inte heller någon favorit. Jag la fram ett förslag på att använda päronskor. Det var en mycket dålig idé. Fick senare veta att Päronskor var brodern Gunnars sko och användes inte gärna. Det var hård konkurrens mellan bröderna trots att Gunnar var bortgången då. Sedan dess skär jag aldrig i hovar i onödan vilket har fungerat varenda gång.

Sören var helt fantastisk som läromästare.

Det fanns absolut plats för egna initiativ och idéer men oftast hade Sören en nästan alltid bättre idé. ”Gubben” som han också kallades tycktes älska att lära ut balanseringskonsten. Jag fick en lektion mest hela tiden.  Hela mitt fortsatta tänk i mitt hovslageri har i stort präglats från min tid med Sören Nordin och har en stor del i de framgångar jag fått vara med om genom åren.

Jag blev något år senare tvungen att åka hem till Sverige för att söka uppehållstillstånd. Vilket visade sig vara krångligt och tidskrävande. Det gjorde att jag fick lägga USA och jobbet hos Sören åt sidan och flyttade istället till Italien.

Här fick jag uppleva min största uppskattning för mitt hovslageri någonsin. Jag arbetade då hos Giancarlo och Lorenzo Baldi. Team Baldi vann för övrigt i stort sätt allting som gick att vinna under den perioden. En dag fick jag ett samtal från Sören Nordin. Han hade flyttat till Italien och Scuderia Biasuzzi och hade hört att jag befann mig i Italien.

Världens absolut bästa tränare genom tiderna, ringer och vill att jag sko för honom en andra gång. Helt sanslöst. Vi talade timmar i telefon. Sören berättade om deras nya satsning och ingående hur han uppfunnit en helt ny harv och dess konstruktion.

Sören berättade också om ett förvandlingsnummer som genom balansering hade sänkt fem sekunder. Sören ansåg att många hästar går för lätt balanserade. Han hade helfyllt skorna med ett material jag aldrig hört talats om, dubbla tåvikter och boots. Från en mycket medioker häst till stjärna ”bara” genom att hittat rätt balans.

Det är det enda jag riktigt ångrar i mitt liv är att jag tyvärr tackade nej till erbjudandet. Jag hade arbetat för Biasuzzi tidigare och hade ett litet horn mot de. Dessutom hade jag det mycket bra hos familjen Baldi. Träffade honom någon månad senare och då var jäkligt sur på mig. Några månader senare hälsade jag på, då hade han lugnat sig ner lite 🙂

Sören var en speciell och unik människa. Vi sa alltid att Sören aldrig kunde dö, han skulle aldrig tillåta det. Sören lever för alltid vidare.

Tack för allt Sören.